Smedberg tar plats bland militärhistorikerna

Ulf Smedberg hör till den kategorin författare som relativt sent i livet inlett ett välformulerat författarskap. Smedberg har trots detta visat att han behärskar den berättande historikerns redskap och källkritiska öga samtidigt som han professionellt och med mycket stor känsla väver in redogörelser och vittnesskildringar i sina berättelser.

Smedberg har de senaste åren hittat sin roll som militärhistoriker genom det tunga mastodontverket om de indelta soldaterna i Österbotten inför 1808-09 års krig, Krigsmans tid, och den mer lättlästa, och mycket välbalanserade boken, Veteranens minnen.

Nu har Smedberg lämnat slagfälten i Finland och tagit ut svängarna i Västeuropas kanske mest avgörande militära drabbning under andra världskriget, D-dagen eller slaget om Normandie. Ämnet är långt ifrån oberört och otaliga hyllmetrar finns redan som redogör om striderna. Men Smedbergs förmåga att berätta och visualisera är oerhört läsarvänligt, genuint och pedagogiskt. Genom hela berättelsen behåller han ett stenhårt grepp om kontexten och för berättelsen varsamt och systematiskt framåt vilket gör att boken blir en angenäm och lärorik läsupplevelse. Den fyller på luckorna för den färdigt insatte och öppnar en våldsam men samtidigt fascinerande historia, för den som fram till dess att man öppnar boken, endast skrapat händelserna på ytan.

 

Militärhistoria är ett ämne som har en stor läsarkrets. Det finns många saker som väcker läsarnas intresse kring de brutala strider som format världshistorien. När man läser en bok om D-dagen är det de otroliga mänskliga uppoffringarna, de vågade och tekniskt högtflygande lösningarna som möjliggjorde invasionen och den politiska och globala militära kontext som omgav operationen som snabbt dränker läsaren med en oändligt sinande källa av information, tolkningar och berättelser. Smedberg skulle säkert ha velat svälla ut sin berättelse långt mer och det märks på sätt och vis att han hållit tillbaka för att hålla berättelsen intakt och avgränsad. Klokt nog har Smedberg valt att avsluta vid frigörelsen av Paris, som på sätt och vis också blir ett naturligt avslut på operationen.

En ganska allmän syn på det nästsista krigsåret, 1944, är att Tyskland, omringat av de allierade och den massiva sovjetiska marschen västerut sjöng sin svanesång. Den tyska krigsmakten hade efter tre år med flera stora militära motgångar tappat en stor del av sin slagkraft samtidigt som interna slitningar, inkompetens och Hitlers oduglighet som överbefälhavare gjorde de militära operationerna allt mer förvirrade och misslyckade.

 

Smedberg nyanserar, vågar utmana detta och målar upp en bild som visar att ett militärt misslyckande i Normandie i värsta fall hade vänt krigslyckan till tyskarnas fördel. Även Finlands öde var förknippat till operationen och ett stort värde i boken ligger i hur Smedberg lämnar fackhistorikerns snäva roll och vågar spekulerar kring alternativa scenarier och resonera kring vad D-dagen egentligen hade för politisk betydelse i ett krigsblödande Europa. Inom historieämnet är så kallade ”kontrafaktiska hypoteser” något man ofta undviker men Smedbergs resonemang är klart och tydligt definierade samtidigt som de väcker spännande tankemodeller till liv.

Smedberg har lyckats väl i sin uppgift och de som gärna läser hans jämngamla kollega, Anthony Beevors berättelser om andra världskriget kommer förmodligen att känna igen och uppskatta stilen.

Ett minus är dock att en välskriven bok av den här kalibern kunde ha blivit belönad med en stadig inbunden pärm och kanske ett grafiskt mer tilltalande omslag. Men när man väl förlorat sig i berättelsen saknar det fullständigt betydelse.

 

 


Kommentera här: