OSTERBOTTEN/POHJANMAA

Den politiska situationen i Sverige uppfattas av många bedömare som kaotisk och till och med krisartad. Det är helt klart att det svenska samhället polariserats kring olika frågor och att det lett till att koncensus i regeringsbildningen blivit svårare än på många decennier.

Jag tycker ändå det är oskäligt att rikta svidande kritik mot partiledarna som för närvarande tar ansvar för att föra sina väljares och sitt partis talan samtidigt som de använder sin position för att nå maximal utdelning vid förhandlingarna. Det är en del av den parlamentariska processen och trots att det säkert finns de som när tanken på nyval är nog utsikten att få ingå i en funktionsduglig regering målsättningen för partistrategerna.

Det som nu pågår i Sveriges riksdag är en process som inte är allt för olik den som många företag står inför när verksamhetsförutsättningarna eller marknaderna förändras kraftfullt.

Det är naturligtvis en kris för den ”blockmodell” som höger- och vänsterpartier jobbat utgående från men absolut ingen ”parlamentarisk” eller ”demokratisk” kris som nämnts i vissa sammanhang. Jämfört med ett företag är läget dessutom gynnsammare eftersom svenska staten faktiskt inte går i konkurs trots att det tar tid att hitta en modell som möjliggör en funktionsduglig regering med tillräckligt stöd i Riksdagen.  

Men utmaningen är mycket snarlik den som företag som tvingas till stora strukturella förändringar måste gå genom. Alla förändringar är smärtsamma och tar tid. De som varit vana att arbeta på ett visst sätt blir frustrerade när inget längre är sig likt och när man jobbar efter invanda gamla modeller så väntar oftast en återvändsgränd i andra änden. Ansvaret ligger i händerna på demokratiskt valda företrädare och de behöver få göra det politiska ”rekonstrueringsarbetet” och nå fram till en funktionell modell.

Förändringar i tankesätt och arbetsmetoder som måste till är smärtsamma och tar tid i alla organisationer och på det viset är en lagstiftande församling inget undantag. Det kaotiska och smått desperata kan man till och med säga är en förutsättning för att man ska kunna spränga gamla modeller och våga testa nya och nödvändiga vägar.

Jag skulle hoppas att de som suckar tungt över oförmågan att nå framåt i regeringsbildningen också skulle se på processen som en viktig och oundviklig del i arbetet med att utforma en ny och i allra högsta grad nödvändig modell för hur partierna ska samarbeta i skötseln av Sverige.