Lagmansgården ska fortsätta

Att jag själv arbetat med ungdomarna på Lagmansgården som vårdare och lärare gör att jag naturligtvis också känner ett stort obehag inför regeringens nya stängningshot mot skolhemmet i Pedersöre. (länk till ÖT:s rapportering här)

Frågan om Lagmansgårdens fortsatta verksamhet är en fråga som naturligtvis ligger utanför Nykarleby stads fullmäktiges behörighet att påverka. Eftersom jag ändå själv var med i egenskap av viceordförande för Svenska Finlands Folkting och sammanställde det ställningstagande som räddade Lagmansgården från stängning i höstas är det här en fråga som jag ändå tänker beröra.

När det i höstas blev bestämt att Lagmansgården fick fortsätta utgjorde grunden i beslutet en bedömning att de omhändertagna ungdomarnas rättigheter till skolgång- och vård på svenska inte kunde garanteras i en finskspråkig miljö. I Folktinget förde vi fram en skrivelse till ministeriet som starkt underströk detta grundlagsfel i beslutet om stängning av Lagmansgården.

Mellan 2005 och 2009 arbetade jag på Lagmansgården som vårdare och högstadielärare - Här finklädd och sammanbiten (eller kanske väldigt fokuserad) inför skolavslutningen 2008. Skåpbilen packas med förhoppningsfulla och glada elever på väg till Bennäs järnvägsstation inför ett efterlängtat sommarlov.
 
Stängningen avvärjdes slutligen genom påtryckningar från olika håll men Folktingets initiativ om att lyfta fram de svenskspråkiga ungdomarnas grundlagsenliga rättigheter till skolgång- och vård på sitt modersmål var avgörande för Social- och hälsovårdsministeriets beslut att låta Lagmansgården fortsätta.

Den infrastruktur innefattande personal, stödtjänster och byggnader som färdigt finns kunde inte upplåtas någon annanstans och stängningen kunde därmed inte försvaras.

Att minister Rehula nu låter en ny runda dras igång kring Lagmansgården är obegripligt. Pedersöre har signalerat stor vilja att delta i byggandet av ett nytt skolhem och infrastrukturen kring den svenskspråkiga verksamheten i Pedersöre är unik och kan inte överflyttas till det svenskspråkiga skolhemmet i Vichtis.

Återigen råddar man med den solklara grundlagstolkningen som utgjorde underlaget för det förra beslutet. Dessutom är man helt blind för fördelarna med att kvarhålla och utveckla den organisation som färdigt finns.

Social- och hälsovårdsministeriets nya giv i frågan är förkastlig och elevernas behov sätts återigen på undantag. Lagmansgården är den bästa upprätthållaren av ett svenskspråkigt skolhem och verksamheten måste under stabila förhållanden få utvecklas långsiktigt.