OSTERBOTTEN/POHJANMAA

 

Jag har den stora äran att idag på Finlands 102:asjälvständighetsdag få framföra stadens och min hälsning. 

Under det här året har vi på olika sätt uppmärksammat att det är 80 år sedan Sovjetunionens angrepp mot Finland och starten på det mödosamma vinterkriget. Vi har i olika sammanhang kommit ihåg de unga män som gav sina liv och alla anhöriga som tvingades att se sina fäder, bröder, söner och nära vänner lämna stora tomrum eller komma hem som invalider. 

Krigets och frihetens pris har alltid varit högt. 

I sommar uppmärksammade vi också att det var 75 år sedan Finland slöt separatfred med Sovjetunionen och på det sättet lyckades ta sig ur den våldsamma konflikten mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Finlands öde låg även den gången i vågskålen och balanserades upp av de män som en stor del av sin ungdomstid försakade studier, hem, familj, kärlek och ytterst sina liv för att försvara sitt fosterland. 

Dagens ungdomar kan aldrig föreställa sig de offer som har gjorts för att vi ska ha den frihet och den höga levnadsstandard som vi har idag. 

Dagens utmaningar är mycket annorlunda för unga människor och även för oss i 40- års åldern är det ofta lika svårt att relatera till vad våra ungdomar upplever som att relatera till det som våra far- och morföräldrar upplevt. 

Idag görs det fortlöpande undersökningar hur såväl våra ungdomar- som hur våra barn har det. Ensamhet, sociala skillnader, fattigdom och otrygghet är inget ovanligt i vårt samhälle idag. Många av våra äldre upplever samma ensamhet och jag tror att vi i framtiden måste arbeta ännu mera för ett inkluderande samhälle där vi kan motarbeta ensamhet och där vi kan skapa trygghet och sammanhållning i livets olika skeden. 

Samhället förväntas ta ett stort ansvar för vårt välmående och de privata initiativ som gjorde det möjligt för oss att få en verksamhet som Nykarleby sjukhem till vår stad är sådana som är möjliggörande och önskvärda. 

Men samtidigt kan man ställa sig frågan – hur villiga är vi att ta de extra stegen för att hjälpa vår nästa och för att göra en insats som kan hjälpa och stöda våra medmänniskor i de skeden när livet är som tyngst. 

Att det i tiderna funnits frivilliga krafter som tillsammans gjort detta hus möjligt visar prov på när medkänsla, ansvarskänsla och empati tillsammans med hårt och målmedvetet arbete ger resultat. Jag tycker att alla som arbetar och stöder det goda arbetet i detta hus förvaltar ett stort och värdigt arv som det finns orsak att reflektera över och påminna oss om. 

Under mitt yrkesverksamma liv och under min politiska gärning har jag många gånger funderat vad som krävs för att vi ska kunna skapa ett gott samhälle. Det finns olika visioner om vad som är det goda samhället. Ibland sägs det att god omsorg skapas genom den enskildes engagemang och att vi alla är skyldiga att göra en insats för vår omgivning. Det påstås också att samhället måste se till att vi får den omsorg vi behöver. Det sägs till och med att vi själva har ansvar för oss själva och att vi inte ska förvänta oss något av någon. 

Det tycker jag själv eller ganska cyniskt men jag tror att vi måste förlika oss med att vi måste anpassa oss till alla tre utgångspunkterna. 

Vi måste värna om att samhället fattar hållbara beslut. Vi måste ställa krav på beslutsfattare att de ser våra behov, att de ser till att vi har tillräckligt med resurser och att vi har sådana strukturer inom vård och omsorg som fungerar. 

Vi måste se till att vi i god tid funderar på vår egen hälsa och vår egen förmåga att hand om oss själva och se till att vi vårdar vår kropp, vår hälsa och vårt sinne. 

Men vi måste också alltid ha våra ögon öppna och se de utmaningar, inte bara våra nära och kära har, utan också de svåra situationer människor i vår omgivning råkar ut för. Vi måste vara beredda att ge av oss själva, vår tid och våra resurser för att kunna delta i bygget av ett gott, inkluderande och mjukt samhälle. 

Det här är tre viktiga beståndsdelar som utgör grunderna i det som man brukar benämna den nordiska välfärdsstaten. Jag anser att det också utgör viktiga byggstenar i de värderingar som motiverat bygget av Nykarleby sjukhem och jag anser att det ännu är viktiga drivkrafter i förverkligandet av god vård producerad i samverkan mellan den offentliga- och den tredje sektorn. 

För min del ser jag att vi behöver värna om de frivilliga initiativen. Runt omkring oss finns det massor av människor som vill göra gott och de behöver alla få stöd i sitt arbete, de behöver få uppskattning och de behöver få möjlighet att vila och återhämta sig i sitt arbete. 

Anhörigvårdare är en grupp som jag gärna lyfter upp och vars goda arbete är en förutsättning för att vård och omsorg av äldre ska kunna fungera i vårt land, samtidigt som det ger människor en möjlighet att spendera tid med varandra i slutskedet. Men det finns många andra som gör en värdefull insats. 

Men i slutändan är det alltid fast i oss själva – på samma sätt som de som gjorde det slutliga offret för sitt fosterland så kan vi tillsammans göra vårt samhälle bättre. Det gör vi genom att värna om vår nästa, värna om det gemensamma goda i vår omgivning och värna om oss själva och vår hälsa. 

Jag är personligen mycket glad och stolt över att vi har en fin verksamhet som Nykarleby sjukhem i vår stad. Att vårda och rehabilitera våra veteraner är fortsättningsvis en hederssak men jag ser också att sjukhemmet är en institution som erbjuder oss möjlighet att stödja och hjälpa oss att erbjuda mångsidig vård vartefter som samhället och våra behov förändras. 

När vi nu snart skriver 2020 så är det viktigt att komma ihåg att all utveckling idag sker snabbare än någonsin. Hypersnabb informationsbehandling, Intelligenta, självtänkande datorer och till och med självkörande bilar och oändliga energikällor är sådana saker som med största sannolikhet finns inom vår närmaste framtid. 

Det betyder också att vissa saker som vi alltid tagit för givna och som vi har lärt oss att försvara så småningom får en ny betydelse och en helt ny funktion. Vissa saker som vi lärt oss uppskatta kanske inte längre ens är nödvändiga i vår vardag i framtiden och andra blir allt mer komplicerade att använda medan vissa svåra och komplicerade saker börjar skötas helt automatiskt och långt mer bekvämt än vad de görs idag. 

Våra ungdomars färdigheter och värderingar ändras också i och med att tekniken och samhället förändras. Ibland måste vi alla inse att det vi lärt oss och det vi kan kanske inte värdesätts av våra barn och barnbarn på samma sätt som vi värdesatte det. Det kan vara en källa till irritation men också en viss sorg. 

Färdigheter med häst, kärra och gårdsslakt är idag lika fjärran för många av våra ungdomar som att byta färgband i skrivmaskinen, bläddra i menyerna på en Nokia 2010 eller söka efter boktitlar i ett gammal alfabetiskt biblioteksregister. 

Varje generation har sina styrkor och sina färdigheter men i och med att något nytt tas in så lämnas tyvärr något gammalt bort. Den hypersnabba utvecklingen gör att vi ofta inte ens märker när något vi lärt oss och kanske till och med är bra på blir föråldrat. Det är den otacksamma verklighet dagens ungdomar måste brottas med. 

Det är också en av utmaningarna för en institution som Nykarleby sjukhem. 

Att följa med sin tid är en förutsättning för att vi ska hinna med i dag och för att vi ska kunna anpassa oss till den värld som vi lever i idag. Men samtidigt så måste vi tillsammans slå vakt om att vi alltid arbetar för ett inkluderande, mjukt och tryggt samhälle. Oberoende av hur vår värld ser ut i framtiden så är det något vi alltid kommer att värdesätta. 

Det gör att jag tror att den verksamhetsgrund som Nykarleby Sjukhem vilar på också är sund och kommer att bära institutionen framgångsrikt genom framtida utmaningar. 

Med detta vill jag ännu en gång tillönska er alla en god självständighetsdag!