Jägarparaden i Vasa
Tillbringade en fantastiskt fin dag i Vasa idag tillsammans med familjen och goda vänner. Jägarnas hundraårsfestligheter tog plats i staden och artade sig till en folkfest med en stor mönstring på torget, en elegant parad genom staden, materialförevisning på kasernområdet och en imponerande förevisning av stridsflygplan och helikopter nere vid fiskarstranden.
Artiklar i massor har publicerats kring självständighet och inbördeskrig och 1918 är kanske brevid det sista krigsåret 1944 och svältåret 1868 de mörkaste åren i Finlands moderna historia. Att inbördeskriget lagt djupa sår som ännu inte återhämtat sig lyfts ofta fram i olika sammanhang.
Tillställning gjordes extra festlig tack vare deltagande från tyska Bundeswehr med Wachtbatallion Berlin och en tysk militärorkester. De finländska värdarna gav ett mycket bra välkomnande. Mönstringen gick främst på finska men även svenska och i mycket stor utsträckning också på tyska.
Firandet av 90-års bemärkelsen av den vita bondearméns segertåg genom Helsingfors 2008 var en händelse som var en bastuskopa som väckte ont blod och rev i gamla sår fullständigt i onödan. Dåvarande Riksdagens talman Sauli Niinistö fick uppdraget att hylla segrarna i festligheter samtidigt som dåvarande presidenten Tarja Halonen betackade sig och valde att uppvakta vid minnesmärken över döda fångar i Ekenäs istället.
Ofosterländskt och barnsligt skanderade en förbluffad höger och en rättvis och anständig markering försvarde en indignerad vänster. I slutändan var det säkert på sin plats att markera krigsslutet och de stora uppoffringar Finlands folk genomlidit. De mörkrets makter som ropade efter blod och makt på östra sidan riksgränsen hade ingen kärlek till vare sig höger eller vänster och konsolideringen av en nationell överhöghet var under krigsåret 1918 förmodligen en absolut förutstättng för politisk stabilitet.
I efterskott är det svårt att se på tilltaget att blåsa upp segertåget i maj 2008 på det här viset som något annat än en onödig provokation som väckte till liv de motsättningar som vi under efterkrigstiden lagt möda och kraft på att övervinna. Att göra modern politik genom att sparka i en tunna med gamla politska motsättningar var till alla delar onödigt, men det fanns säkert politiska strateger som var mycket nöjda över utfallet.
Jägarna då?
Jägarna ser jag som en av de mest intressanta företelseerna i det autonoma Finlands historia. Från 1915 sökte sig närmare 2000 unga finländare till Tyskland för att få militärutbildning i den kejserliga tyska armén. Turerna kring hur detta möjliggjordes är en spännande historia innehållande våghalsig diplomati, politisk opurtunism, personliga uppoffringar, idealism men också en stor portion av lidande och personliga tragedier.
Mannerheim mönstrar jägarbataljonen i Vasa vid hemkomsten till Vasa. Jägarna var vid hemkosten medvetna om det katastrofala läget i hemlandet men hemlandets ledning hade andra planer för truppen än den som de själva hade.
I själva verket var jägarna en av de rikigt spännande historiska företeelserna som väckte mitt intresse för historieämnet till liv i de obekväma pulpeterna i Residenshuset i Nykarlebys högstadium. Den äventyrlighet och det mod som de unga männen visade var synnerligen anmärkningsvärt. De historiska avtrycken i Österbotten är många och tydliga. Jeppo var en viktig sambandsplats och i hela Österbotten blev jägarrörelsen en viktig angelägenhet.
Jägarna fick sin utbildning i Tyskland och gjorde enligt en stor mängd källor en anmärkningsvärd militär insats och uppvisade stor stridsduglighet i fält. I ett krig där miljontals man mobiliserats för slagfälten var förvisso de 1800 finländska krigarna en närapå försumbar enhet men för det lilla Finland kom de att ha en mycket stor betydelse.
De finländska rekryterna var långt ifrån beredda på den stenhårda militärdisciplin som utgjorde grunden i den tyska militärtjänstgöringen. En rekryt som fullständigt saknade kunskaper i tyska blev tillsagad av sina vänner att att en av fältväblarna alltid stälde tvä frågor. Först: Was heisst du (vad heter du) och sen (Wie alt bist du). Rekryten lärde sig svaren utantill för att kunna svara på förmannen men tyvärr så svängde denne om frågorna. Vilket gjorde att rekryten svarade med sitt namn när fältväblen frågade åldern och med sin ålder när han frågade namnet. Den tyske underofficeren tittade på honom en stund och sade: sehr gut, och fortsatte.
Vid återkomsten i februari 1918 hade jägarna som ambition att kämpa för det självständiga Finland som en enhet. Jägarna hade en stark kamratgemenskap och hade tuktats med preussisk militärdisciplin. Det finländska överkommandot hade helt andra planer för jägarna och fördelade dem till enheter inom den nya bondearmén där behovet av dugliga underofficerare och kunniga och djärva officerare var mycket stort. Jägarnas långa fronterfarenhet och höga stridsduglighet var värdefulla element i byggandet av ryggraden i det självständiga Finlands armé.
Finland år 1918 var genompolitiserat, våldsamt och oerhört brutaliserat. Jägarna kom från alla samhällsgrupper och hade politiska värderingar som rymdes inom alla spektran av den politiska gaffeln. Alla hade sina egna drivkrafter och ambitioner. När de kom tillbaka till Finland var de ändå färgade av den utbilding och den erfarenhet de fått.
De var en tysk, preussisk infanterienhet som skapat en stark kamratanda och som stöpts i krigshelvet på den rysk-tyska fronten. Kamratskap, mod och soldatskap hade format dem och i ett läge där världen brann och deras eget öde var långt ifrån säkert så var det mycket långt den grön-gråa uniformen, regalierna kring jägarbataljonen, deras egen professionella krigsmannaidentitet och deras språk som höll dem samman till en enhet.
Att följa order var med all sannolikhet en lika viktig plikt för dessa unga män som att göra sitt yttersta för det självständiga Finland eller för att befria landet från rysk överhöghet. Jägarna var vid sin hemkomst till Finland lösgjorda från den kejserliga tyska armén och på andra sida stranden stod Mannerheim och den vita armén och tog emot dem.
För den uppmärksamme märker man att siffrorna i bataljonens märke ser likadan fast man vänder den upp och ner. Orsaken är att sjuorna i metall tagit slut i den kejserliga tyska rustkammaren och att man därför vände en tvåa upp och ner och konstaterade att den var tillräcklig lik.
Man kan säkert analysera jägarna ur en uppsjö av olika politiska och sociologiska perspektiv men det var ingen miltärkontinget som utbildats i syfte att förtrycka eller mörda finländare. Det var en grupp finländare som av egna beslut i ett läge där världen stod i brand och Finlands framtid var högst osäker valde att göra en stor personlig uppoffring.
Längs de vägar som bar finländarna fram genom det blodiga inbördeskriget fanns det offer och förrövare men i slutändan var ytterst få herrar över sitt eget öde i en värld som stod i brand, där man tvingades ta sida för att överleva och där svält, armod och ond bråd död var en del av nästan varje Finländares vardag.
I den kontexten tycker jag också man borde se på jägarrörelsen och också se på den betydelse den hade för framväxten av det moderna Finland.