Den dyra valfriheten
Valfrihetslagen väcker många frågor och okunskapen och de många turerna i behandlingen av lagen har bidragit till att hela SOTE-reformen fått dras med ett stort förtroendeproblem.
En stor utmaning i Österbotten är hur pass långt från de nuvarande vårdkedjornas och vårdinrättningarnas, till sina strukturer, är från de ramar som ska omgärda vårdproduktionen i framtiden. Valfriheten utgår från att enskilda personer ska ha rätt att välja en hälsovårds- och en socialcentral. Fortsatt vårdbehov och vård ska utvärderas och handläggas av landskapets utvärderingsenhet.
Sjukvårdsbolagen ska visserligen underteckna avtal om att de binder sig till landskapsstrategin men när man ser på de privata vårdföretagens enorma aktivitet på den lukrativa sjukvårdsmarknaden idag så är utmaningarna mera utmanande än så. Marknaden reglerar sig oftast själv och har man från statens roll haft som målsättning att styra den i det här fallet så har man misslyckats.
Oron för att icke-lönsamma patienter i det nya systemet kan försummas har man ännu inte lyckats få bort. Företag som startar vårdinrättningar kommer att se på antalet klienter på ett område och volymerna kommer i framtiden att bli avgörande om en egen hälsovårdscentral eller sjukstation kommer att kunna upprätthållas. Landskapet kommer själv att kunna ha egna hälsovårdscentraler men de kommer inte att placeras där de kan konkurrera med de privata hälsovårdscentraler, som följaktligen får plocka russinen ur kakan.
Landskapens hälsovårdscentraler kan naturligtvis uppnå försvarbara volymer ifall de verkar tillsammans med en utvärderingscentral men hur upplägget ska se ut och fungera i praktiken är svårt att sia om i det här skedet. Hur patientströmmarna på sikt anpassar sig till den nya vårdproduktionen är också svårt att ta ställning till. Ofrånkomligen är det tätorterna som är vinnarna i upplägget och glesbyggda områden får finna sig i mycket avskalad service eller ingen service alls. Vill man förenkla synen på vårdfilosofin som omgärdar reformen kan man säga att vi i framtiden ska ta ett allt större ansvar för vår vård och själva vara aktivare i vårdprocessen men alternativen ska bli lättöverskådligare och mer tillgängliga samtidigt som vårdkedjorna ska stramas upp.
Billigare blir knappast en god vård i framtiden och reformen kan man fortsättningsvis se som ett starkt ideologiskt färgat projekt. Ett nytänkande med ett större kundinriktat perspektiv på förhållandet patient och vårdgivare är en ofrånkomlig konsekvens och jag tror att det skrämmer många människor i ett läge där åldringars specialbehov, samt minnessjukdomar utgör en allt större del av vården. Hur ska den som är för sjuk och för dåligt insatt i vårdsystemet hävda sig i framtiden?
Forskning från THL visar dock att grupper som är långtidssjuka och även äldre uppskattar möjligheten att göra egna val. Här är det kanske orsak att vara lite optimist och lägga hoppet på att landskapets utvärderingsverksamhet faktiskt utvecklas till att försvara och tillvarata de svagaste och mest utsatta patienternas vårdbehov. Blir utvärderingscentralerna en stum myndighet som slussar patienter vidare enligt överenskommelser mellan patienter och läkare och gör vissa ekonomiska överväganden blir det svårt att se något större mervärde överhuvudtaget med reformen.
Men ifall landskapen lyckas göra utvärderingen av patientens fortsatta vårdbehov till en effektiv och välfungerande verksamhet i vårdkedjan som försnabbar tillgången på rätt och riktig vård och som minskar riskerna för felbehandlingar, oskäliga väntetider och marginaleffekter i vårdprocesserna så har man faktiskt en chans att utveckla något bra som för vården framåt.
Publicerad i ÖT 15.12.2017