Berättelsen om Conquistadoren

År 2009 böt jag jobb från att ha arbetat som gruppledare och lärare på skolhemmet Lagmansgården till att bli ombudsman på Pälsfarmarföreningen i Österbotten. Karriärsbytet medförde många förändringar. Bland annat en avsevärt längre pendlingsväg, vilket ofrånkomligen medförde en del nya utmaningar. 

Jag hade fram till jobbytet en mycket fin relation med min dåvarande bil en diamantsvart metallic BMW 530i M-sport touring som jag gett smeknamnet ”Överfältväbeln”. Överfältväbeln lydde alltid order, han var högljudd, arrogant och utstrålade kärv, kraftfull elegans, men han var tyvärr en omåttlig och oförbätterlig drinkare och vi drog under våra gemensamma vandringar på oss onödigt många kärleksförklaringar från ordningsmaktens uppmärksamma handläggare. Här nyvaxad och redo för tjänstgöring. 

Beslutet att skiljas gjordes i godo och min gode vän Lasse som med enastående effektivitet brukar lösa mina ”transportproblem” ibland innan de egentligen uppstått, erbjöd en lösning som han beskrev som synnerligen kostnadseffektiv. Det gjorde han i form av en 1997:ans Seat Cordoba. Bilen var diesel och medkörd över 300 000 kilometer. Priset kom vi snabbt överens om och efter ett spännande besök till besiktningskontoret kunde vi slutföra affären och jag inledde mitt samarbete med den ettrige, men nyckfulle ”Conquistadoren”.

Conquistadoren i samband med avhämtning av byggnadsmaterial från Svarvars trävaruhandel i samband med lägenhetsrenovering 2010.
 
Conquistadoren gjorde ett gott arbete med att forsla mig mellan Nykarleby och Vasa, men när jag våren 2010 råkade Yvonne utsträcktes reviret till sträckan Nedervetil, vilket gjorde att den spanske hjälten ifrågasatte det ingångna kontraktet. För att hinna till arbetet klockan 8 på morgonen i Vasa var jag tvungen att före klockan sex på morgonen starta resan från gårdsplanen i Murick och vintern 2010 visade Conquistadoren sitt missnöje med att lägga den livsviktiga värmefläkten i strejk.

Nämnas bör att vintern var ovanligt kall och den nära på 150 km långa resan till Vasa i sig själv inte var någon njutning med den medtagne gamle kämpen med sina slitna vinterdäck, skeva dörrar och små hål i underredet som ledde in sur avgasrök i den allt annat än trivsamma förarmiljön.

För att inte avlida av köldskador längs ”kostigen” som ibland brukar benämnas Riksväg 8 drog jag först en filt runt mina ben, vek in baken i bilen och satte mig till rätta bakom ratten. För att få värme i cupen och hålla fönstren imfria hade jag utrustat mig med värmeljus som jag intalade mig skulle värma luften inne i bilen.

När jag backade ut bilen av gården kom förstås en plogbil körande, vilket gjorde att jag tvingades tvärbromsa vilket ledde till att stearinet dränkte vekarna varvid ljusen slocknade och alla fönstren immade igen. Jag minns mycket väl den blodtryckshöjande stunden när jag satt och frös i min spanska budgetlösning insvept i filten klockan 6 på morgonen och väntade att den svaga värmestrålen som letade sig in i bilen skulle få fönstren imfria innan jag kunde köra vidare.

Det var första gången jag intalade mig om att samarbetet med Conquistadoren måste få ett slut. När en av mina äldre kollegor senare betraktade bilen med illa dolt ogillande och förklarade hur viktigt det är att vi tjänstemännen inom pälsdjursnäringen rör och för oss med någon sorts värdighet insåg jag att jag stod vid vägs ände, det gjorde också Conquistadoren. 

Med denna självironiska och kanske lite tillspetsade historia önskar jag alla ett Gott Nytt år!

Överfältväbelns första vinter i Finland slutade bland annat med en förnedrande fastkörning i snödrivorna ute på fjärden vid Andrasjön. Sportunderredet hjälpte föga i de djupa drivorna och åretruntdäcken stod sig slätt inför de utmaningar den finländska vintern förde med sig. lyckligtvis fanns det hjälpsamma händer ute på isen som kunde gräva loss den svarte riddaren och släpa honom till stranden. 

Kommentera här: