Hitta enighet om vården
I den nu grundstötta SOTE-reformen har det visat sig att det politiska beslutsfattandet i vårt land inte klarat av att genomdriva nödvändiga reformer inom vårdsektorn.
Vi har en högkvalitativ vård men vi har också problem med ojämn tillgänglighet och överlånga köer. Klienter och vårdpersonalen är värda bättre än så här. Utan vår professionella och uthålliga personal är jag beredd att tro att vårt vårdsystem skulle ha havererat för länge sedan. När man ser hur de politiska diskussionerna förts kan man konstatera att man både från vänster- och högerhåll målat in sig i sina hörn.
Detta har delvis uppstått eftersom politiker fokuserat på den framtida vårdproduktionen ur allt för snäva ideologiska perspektiv. Från högerhåll har man under årtionden underkänt den offentliga sektorn och lyckats cementera den utgångspunkten så väl att man är beredd att göra hela den offentliga vårdproduktionen privat genom ett bryskt trollslag. Från vänsterhåll har man så hårt kämpat för att behålla de befintliga vårdstrukturerna att man delvis missat faktum att vi har en omfattande privat sjukvård i vårt land redan och att behovet av vårdreformer för att kunna trygga en rättvis vård i framtiden kräver nytänkande.
Oförmågan att komma framåt i frågan om SOTE är till stora delar ett ledarskapsproblem men det är också ett resultat av bristande förankringsarbete och politiskt misstroende. Det övergripande reformarbetet regeringen drivit med massiva reformer inom vården som mål har visat sig vara mycket svårt att smälta för opposition, lokala beslutsfattare och vårdinstitutioner. Det är säkert skäl att se över byggklossarna i reformarbetet och kanske plocka bort eller göra om vissa saker.
Det radikala och ambitiösa programmet som nu ligger på bordet har ofrånkomligen ett stort trovärdighetsunderskott. Men det är oerhört viktigt att reformarbetet faktiskt kommer till ett avslut. Man ska inte underskatta vårdinrättningarnas förmåga att komma fram till vettiga lösningar på egen hand. Säkert kommer man inom sjukvårdsdistrikten och vårdområdena att fortsätta med att effektivera och förtäta vårdkedjor och leta kostnadsinbesparingar oberoende av vilken modell man slår fast.
Allt för stor osäkerhet är förödande för allt organisationsarbete och den rådande situationen är ohållbar och resursslösande. Medan vårdinstitutionerna borde börja lägga upp riktlinjer för viktigt strategiskt arbete, anpassa sig till krav och verksamhetsförutsättningar samt utveckla rutiner och vårdmetoder tvingas de sitta och vänta på politisk enighet kring vården.
Publicerat i ÖT/VBL juli 2018