OSTERBOTTEN/POHJANMAA

EK:s ordförande Veli-Matti Mattila väckte en hel del bestörtning i sitt uttalande om att finländska löner borde vara 10-15% lägre. Det är ett utspel som direkt inte har någon egentlig betydelse för Nykarlebys verksamhet men det är ändå ett fenomen som är så pass intressant att jag tar mig friheten att analysera det på småstadsbloggen.

EK eller Finlands näringsliv är en organisation som utvecklats till att tillvarata de finländska storbolagens intressen. EK:s ledning är starkt förankrat i en marknadsliberal ideologi och ligger mycket nära Samlingspartiet. EK har varit en av förhandlingsparterna i de traditionella trepartsförhandlingar som förts mellan näringsliv – arbetarrörelsen eller facket och statsmakten.

Tanken på en organiserad avtalsuppgörelse strider mot de värderingar som EK representerar och man vill helst se en decentraliserad avtalsrörelse där löner slås fast i förhandlingar på så låg nivå som möjligt. Att organiserade arbetsrörelser som facket ska ha en talan vid löneförhandlingar är något som starka krafter inom EK ser som en bromskloss för samhällsutvecklingen.

EK drog sig nyligen ur centrala uppgörelser och lämnade sin plats som naturlig avtalspart öppen. Detta var mycket olyckligt och rubbade ett system som utgjort en naturlig grundpelare för den finländska löneavtalsrörelsen och stabilitet på arbetsmarknaden. Kritiken mot EK finns också intern och ett stort missnöje med EK:s intressebevakning gjorde att bland annat skogsindustrin helt nyligen lämnade EK.

Små- och medelstora företag i Finland uttrycker också ofta missnöje med EK som man främst ser som en organisation som driver storföretagens intresse.

EK fyller dock en viktig funktion i den finländska avtalsrörelsen och Mattilas initiativ kan man nog se som ett försök att styra avtalsförhandlingarna från sidan av. När man inte längre sitter vid de bord där besluten fattar så tar man rollen av att stå vid sidan av och basunera ut sitt mantra om nollinje i avtalsrörelsen.

Helt klart kommer EK:s tunga röst att påverka avtalsrörelsen och hunsa facket att godkänna måttfullare löneförhöjningar än vad de stora fackförbunden, i ett läge när Finlands konkurrenskraft visar stabil uppgång, kommer att kräva. 

Facket å sin sida har under många år fått ta emot mycket kritk och skäll för att allt för ensidigt driva medlemmarnas intressen och en oro finns för att man ska uppfattas som ett hot mot att utveckla Finlands konkurrenskraft. 

Den oron försöker helt klart EK rida på genom Mattilas utspel och det ligger helt och hållet i det mandat han har har som ordförande för organisationen. Samtidigt visar EK också med all önskvärd tydlighet sin ideologiska smalspårighet och dribblar på ett rent av dumt sätt bort sin trovärdighet som en ansvarstagande del av samhällsbygget.  

Extrema utspel av den typ som Mattila kom med är sådana som kan bortses från i de kommande avtalsrörelserna när löneutvecklingen för de kommande åren ska slås fast. EK har frivilligt tagit på sig rollen som den som står vid sidan av och skäller och då ska de få vara de. Men utan position som avtalspart väger deras råd mycket lätt. Kanske man istället kunde lyssna till behoven hos små- och medelstora företag lite mera för en gångs skull.