Tung investeringsbudget 2018
Budgetarbetet i Fullmäktige var i år på sätt och vis enkelt men också svårt. Svårt på det viset att staden visar på ett litet underskott och har en mycket stor investeringsbudget.
Med en investeringsbudget på 6,5 miljoner och med ett prognostiserat lånebehov på 10 miljoner de närmaste är det ekonomiska läget långt ifrån befriat från oro. Renovering av HVC, skolutrymmen, Kyrkobron är tuffa utmaningar och då har vi heller ingen lösning för Normens skola. De låga räntorna möjliggör visserligen även stora investeringar men inget heller för att den rådande investeringstakten är hållbar på lång sikt.
I ett skede oroade jag mig för att staden allt för snävt bundit sig till en långsiktig strategi med underbudgetering och att förhöjningen av skatteuttaget till 21,25% inför 2018 inte skulle räcka till. Genom ansvarstagande inom våra olika sektorer har man lyckats komma åt kostnader och ett underskott på 110 000 är sådant som staden nog kan leva med i det här skedet.
Social- och hälsovårdskostnaderna som budgeteras till närmare 9 miljoner euro utgör kostnader som vi egentligen inte har någon kontroll över utan disponeras av Social- och hälsovårdsnämnden i Jakobstad. Detta lyfts ibland fram som ett problem men samtidigt ska vi komma ihåg att kostnaderna för vården ofta inte kan styras särskilt mycket genom kommunalt fögderi när en vårdprocess en gång startat igång.
Bra är väl det också på sätt och vis.
Sjukvårdspolitik är svårt och ofta oklart eftersom olika effekter kan vara svåra att förutse, samtidigt som konkurrens mellan vårdinrättningar ofta gör att starkt färgad information och politiska ambitioner återfinns i beslutsunderlag och olika utredningar.
Att göra stora, hållbara helhetsbedömningar samtidigt som man försöker verka för en god människonära vård är en svårbemästrad konst.
Inför nästa års stora Social- och hälsovårdsreform SOTE kommer hela vårdsektorn att möbleras om och kommunernas roll som serviceproducenter kommer att försvinna. Landskapen kommer att överta det stora ansvaret för social- och hälsovårdsproduktionen och en privatisering av vårdsektorn ska möjliggöra ett fritt vårdval där vi själva ska binda oss till vårdproducenter.
Hur modellen ska garantera oss god och rättvis vård är det svårt att se i det här skedet men ofrånkomligen kommer den demokratiska styrningen av vården att minska samtidigt som det kommer att ställa större krav på oss själva att ta ansvar för vår vård och på de vårdtjänster vi använder.