Okänd Soldat berör

Gårkvällen ägnades åt den nya filmen Okänd soldat och den starka filmupplevelsen lämnade ofrånkomligen flera känslor.

En av de starkaste delar jag på sätt och vis med Elisabeth Rehn som i en tidningsintervju i HBL sa att det nu borde vara dags att lämna krigshyllningarna bakom oss. Efter att ha sett filmen översvämmades jag av känslan att nu får det vara färdigkrigat. Bilden av sargade, blodiga kroppar på slagfälten på näthinnan och visualiseringen av det råa krigsvåldet var i sin välgjorda, kraftfulla dramaturgi berörande men på något sätt också sådant att jag ville stöta bort det från mitt medvetande.

Under mina studier till historielärare och före konsumerade jag en omfattande litteraturlista om internationella relationer och krig och ämnet har alltid varit synnerligen intressant. I diskussioner och sociala sammanhang har mina kunskaper i ämnet ofta öppnat till givande diskussioner. Med åldern har perspektivet dock förändrats, att få egna barn är något som ger ett brutalt, ofrånkomligt perspektiv på kriget.

Okänd soldat är ofrånkomligen en mycket välgjord film. Långt bättre gjord än den första, till egentligen alla delar. Den är en hyllningsfilm vårt självständiga Finland till ära, till veteranerna men också på något vis till den första filmen och den tunga, värdefulla roll den har som ett av våra moderna kulturarv.

Rollgestaltningarna kändes helgjutna och långt mer trovärdiga än i den första filmen. Eero Ahos gestaltning av Antero Rokka var så väl genomförd och långt mer balanserad än Reino Tolvanens att den gav rollen ett djup som enligt min åsikt var av världsklass. Koskelas mera mörka karaktär och den långt mer känslosammare Hietanen som målas upp ger filmen djup och förstärker tragiken och det meningslösa kring kriget.

Dynamiken och dialogen mellan skådespelarna kändes äkta och okonstlad och humorn som ofta tog avstamp utgående från den tidens historiska perspektiv var välgjord. Superiscenen där manskapet roar sig med att sjunga gamla rödgardistvisor och som slutar med att den kraftigt berusade Koskela ger stryk åt en fänrik som brölar Horst Wessel-sången i befälskorsun är ett råbarkat, underhållande inslag i filmen och fångar upp historiens närliggande trådar som på sätt och vis väver ihop filmen.

Jag tyckte också att det var bra att kvinnoödena fångades upp i filmen och att de umbäranden som slitet och det hårda arbetet på gårdarna medförde för kvinnorna och barnen fick ta del av filmen. Sorgen och saknaden för familjerna som förlorade sina söner åt artillerihelvetet vid Syväri, framryckningen mot Petroskoj och de fruktansvärda avvärjningsstriderna i det desperata slutskedet av fortsättningskriget fick ett ansikte som blev ganska tunt i den första filmen.

Den första filmen ska läggas in i sin kontext när minnena av kriget fortsättningsvis fanns kvar i människors medvetande på ett annat sätt än idag. Blod och lidande var något som man i efterkrigstiden ofta kände att man ville förskona tittarna och vissa politiskt känsliga frågor undvek man att understryka i den första filmen.

För mig kommer den nya filmen inte att ersätta den första filmens roll som något av ett ”filmatiserat nationalepos” Den är kanske mera ä form av chockterapi som gör att krig ännu mera förlorar sin roll som källa till underhållning eller romantiserade hyllningar.

Äran tillkommer våra veteraner och alla som kämpade, led och dog under våra krig.

 

 

 

Kommentera här: